Äntligen börjar jag förstå!

Fick min diagnos(Adhd) för några år sedan. Har sedan dess försökt att förstå mig på, mig själv, och det har inte varit det lättaste. Många av pusselbitarna landade äntligen i sin rätta position, och det var verkligen efterlängtat. När jag läser runt på bloggar, så tycker jag så många med den här diagnosen så enkelt tar sig fram och myntar både den ena klokskapen efter den andra, och jag blir så avundsjuk. Själv får jag tänka och läsa, både en och två gånger för att få ett sammanhang, och för att hitta den röda tråden texterna jag läser.

 Jag har stora problem med koncentrationen, där hjälper medicinen till. Den hjälper mig på många områden.  Jag skulle inte klara mig utan. Har ätit medicin sen jag fick diagnosen, och det har fungerat bra. Vem är/var jag? En strulpanna av stora kaliber, en som tjoade/tjoar på utan varken mål eller substans. En som tog/tar plats när hon skulle/ska hålla tyst, och en som var tyst pga av att hon ínte hittade orden. En som kunde starta diskussioner, provocera, men hade svårt för att avsluta de. Det var för många/mycket att välja mellan, och de bara poppade upp nytt material och nya ord i boetten hela tiden… Så oerhört utmattande! Låter som en ganska rolig person egentligen, och det är jag också, men för mig är det ett dilemma att aldrig kunna hitta rätt ord och argument precis när jag behöver det.  Då är jag är i nästa ämne, startar om som en gammal dator och håller på.  Sen är jag så förbaskat glömsk, och jag kommer inte alltid ihåg vad jag började prata om, för det går för fort, och så är jag inne på nästa tema, eller så blir jag extremt uttråkad, och byter ämne av bara den anledningen.

Jag är givitvis ingen knäppskalle, trots mitt funktionshinder, är bara lite tossig. Det possitiva med mig, är att jag är stor i mina känslor och har ett rikt känsloliv. Det här skriver inte alla under på, ty många av mina vänner tycker jag överanalyserar och dissikerar, men serru, det tycker inte jag. Jag har räknat ut att de tycker det för att jag ibland med min snabba käft(impulsivitet), dänger sanningen i huvudet på de(om än snällt), och det utan att fråga om lov. Inte så kul alltid, det kan jag förstå. Men säger jag ingenting, så ger de sig inte, och ska givetvis veta vad jag tycker, och frågar vad jag har för lösning på saken. Men de ska vara på våra egna villkor, det skriver jag väl iofs under på. Jag blir galen om någon berättar för mig hur det är, och hur jag reagerar, och på vad.

Om jag ska berätta när saker hänt i tid, hur länge sedan det var när saker och ting hände, till ex. Spanienresan, så får jag nästan gå och hämta bilder för att uppdatera mig. Kommer inte ihåg vilket år jag gick ut gymnasiet.  Kan inte ens säga om jag gjorde ngt speciellt förra veckan eller då förra. Det går åt skogen. Alltid ett problem.

Jag är glad för min diagnos! Jag är glad att jag fått en förklaring! Jag har välkomnat den, och det nya jag vet, och håller på att förankra det så gott jag kan i mitt allra innersta och heligaste.