Hur fan gör folk?

Håller på att gå upp i spinn av all stress julen för med sig, vet inte var jag ska börja. Har sån ångest ibland så det bara kryper i kroppen.  Barnen ska ha julklappar,  inte vet jag hur, men jag har lyckats köpa det mesta de ska få, förutom ngn enstaka sak. Vi ska fira hos mina föräldrar, men det blir jag som får fixa det mesta , de orkar inte. Men allt ska släpas dit, och sen hem…

Jag vaknar varje morgon med ångest, lägger mig varje kväll med ångest, däremellan får jag vila några timmar. Jag orkar inte göra nåt, vill bara sova sova sova, men jag oroar mig för mkt, får ingen sömn. Alla verkar må dåligt nu, utförsäkran från fk hänger som ett ok över många. Det är ju förhelvete sjukt att människor tvingas över till arbetsförmedlingen, människor som inte är arbetsföra. Det här kommer sluta i katastrof, de som redan mår dåligt, kommer att börja må ännu sämre, och behöva ännu längre tid på sig att återhämta sig. Snacka om att bita sig själv i svansen.

Byta regering är det enda som kan ställa det här tillrätta. Förresten tycker jag inte att människor som har surfat på en räkmacka hela livet ska få styra vårt land. In med lite folk som har livserfarenhet, ngn som vet vad det vill säga att ha det tungt mellan varven.

Längtar till jul och nyår är över, synd att det inte kan gå fort nog.  Vill och måste ha det fyrkantigt och inrutat i vardagen, trivs inte med storhelger och avbrott.

Adhd en förbannelse just idag

Nu är det länge sedan jag varit in på bloggen igen, glömmer nästan bort att jag har en ibland.

Jag har känt att jag varit i dåligt skick ett tag, inget fokus, ingen uthållighet och jag tappar tråden för den minsta lilla rörelse i ögonvrån. Funderar på att höja min medicin för att se om det hjälper. Min högsta önskan är att få fokus. Att kunna se en film eller en deckare utan att förlora mig i ngt annat. Idag är jag förbannat leds på mitt funktionshinder, tycker mest att det är i vägen.

Jag vet inte heller hur jag ska fixa bloggen, känner ingen som kan hjälpa mig.  Vill inte berätta att jag bloggar åt nån, vill ha det här för mig själv. Det jag kommer att lära mig ikväll, har jag glömt imorgon. Har inga länkar, men det kommer.

Morsdagsmåsten!

Morsdag! Jag tycker bara det är jobbigt! Först måste jag till mina gamla föräldrar, för det sociala spelet kräver det av mig. Sen ska jag fixa fika till mina egna barn(så de kan fira mig), och jag har ingen lust. Jag tar med de och äter mjukglass istället! Plus att jag inte har ngn lust att åka till mina föräldrar, var där nyss för övrigt med en massa inhandlat som de behövde. Jag tycker om mina föräldrar, det gör jag, men jag tycker inte om att vara styrd av såna här dagar. Morsdag, Farsdag, födelsedagar, och allt trams.

En sån här dag kräver planering av mig och alldeles för många moment att tänka på, och idag finns inte agendan inom mig tillgänglig. Koncentrationen är borta. Funderar på att skaffa mig en sån där minnesmodul, som många bloggar om att det fått som hjälpmedel, men jag tappar väl bara bort den.

Jag såg ett morgonprogram idag, en kvinna som levde med adhd och verkade super rolig och spontan. Vad annars! Såklart kommer jag inte ens ihåg vad hon hette, men jag ska söka fram det på webben och lyssna igen. Behöver information och kunskap i kopia och massor, minnet sviker mig hela tiden.

Min blogg har legat nere länge, men nu känner jag för att ta tag i lite socialt liv igen. Jag är också nykter alkoholist och narkoman, vilket jag tror adhden drev mig in i. Jag menar inte att smita från ansvar, bara en fundering jag har. Adhden och sjukdomen alkoholism.

Min läkare sa att han trodde jag självmedicinerat mitt funktionshinder. Jag äter Ritalin, och det fungerar bra. Av amfetaminet blev jag lugn och lydig. Ibland längtar jag faktiskt tillbaka till den tiden, inte konsekvenserna och drogerna, med modet, farten och energin.

Nu är jag gammal ock klok och det duger det med. Jag har ingen längtan efter min ungdom, eller att vara centrum i alla situationer, snarare tvärtom. Jag är nog en bakgrundsfigur, där är jag mest effektiv.

Jag har funnit massor med bloggar med adhdare och där många utvecklat ett missbruk. Det här är så roligt!

Ta vara på tiden!

Koncentrationen åt helvete!

Vars är koncentrationshelvetet när man som mest behöver det? Försöker läsa en massa intressanta bloggar, men hjärnhelvetet vill inte. Jag måste gå och köra avslappningsband och läsa en stund ur en bra bok, så fokuset stannar av och ögonen slutar stirra blint på det jag inte får stopp på.  Helvete, vad leds jag blir! Jag vet inte heller hur man fixar iordning bloggen, men å andra sidan har jag inte försökt heller. Nu ska det kämpas!

Många kansken

Vart går smärtgränsen i mina relationer? Relationer är min akilleshäl, känslig som få, och oskyddad så in i helvete. Min diagnos gör det svårare för mig, ty jag känner och handlar före jag tänker många gånger.  :-)

För några dagar sen fick jag mig en analys både gratis och utan att jag bad om den. Hon måste ha väntat länge på att få säga mig detta! Behovet för henne att säga vad hon tyckte var större än att vänta in ett eventuellt, – Jag är redo från min sida. Och mycket av det hon sa handlade om hur jag är/var, och hur min diagnos styr/styrt mig, mina infall och reaktioner. Ingenting nytt som jag inte är medveten om. Jag mindes inte ens de pinsamma situationer hon beskrev, har väl grävt ner de i min ”skattgömma” med generande infall. ibland vill jag inte se tillbaka, det blir för svårt att jobba framåt då. Jag brukar se tillbaka då jag själv hinner ifatt mina tankar, då jag själv känner att det är nödvändigt, då jag själv är redo, när inte min diagnos står i vägen. Men egentligen var det hennes eget tillstånd som fördes på tal från början(av henne själv), det var hon som höll på att berätta om sitt mörker, och vad som stod på i hennes liv just då.

Och jag förstod inte förrän senare att hon kanske inte ville vara ensam om att bli beskådad och blottad(hennes förtvivlan är också verklig), att hon inte ensam ville känna sig liten och utom kontroll. Jag kanske borde ha sagt nåt, så hon förstod att jag också var trasig mellan varven, inte sitta där passiv, omedveten och se hel ut, kanske jag borde ha brytit in, stoppat henne och sagt, att jag känner igen mig, att även jag far illa pga mina infall och mitt driv som ibland går alldeles för långt, att jag inte har pejling på allt. Eller jag kanske borde ha sagt. – Jag är inte beredd på dina sanningar om mig just nu. -Du har inte mandaten att delge mig detta, du tillhör inte de som får, jag vill bara vara.. Jag kanske skulle ha sagt. – Var trygg med mig, var inte rädd för att jag ska döma eller jämföra, lita på mig, att jag förstår, utan att du måste förklara allt, lita på att jag frågar om jag inte förstår. Och det jag inte förstår kommer jag i sinom tid att förstå, om jag har tur. Jag kanske inte bara skulle ha suttit tyst, rädd och lyssnat. Ibland måste jag också dela av egen kraft och vilja, bryta in, avbryta, och säga. .- Jag vet, det är svårt för mig också ibland, och jag känner igen mig. – Du får vänta på att jag hittar de rätta orden, jag vill också vara med, men vänta in mig.

Svårigheterna gör att jag tystnar, orkar inte försvara  eller förklara mig från sådant som kanske inte ens är ett jämförande eller en omedveten kränkning, eller från sådant som inte är någonting egentligen, bara ett vanligt samtal. Svårigheterna gör att jag inte säger vad jag ser längre, för att inte riskera att jag kränker.

Jag orkar inte just idag!

Jag är ingen medveten person, ingen som hänger med vad som händer och håller mig uppdaterad hela tiden. Jag fixar det inte! Jag orkar inte! Fokus och koncentration räcker inte till, uthålligheten är usel. Jag läser som en utsvulten tiger, kan dra iväg flera böcker i veckan. Det är mitt sätt att ha kul. Är boken nog bra i mina ögon, så finns det både uthållighet och hyfsat fokus också.

Jag får ibland höra. – Men du som är så lugn och sansad. – Du som har lätt för att lyssna m.m. Eller den här, – - Ja, alla verkar få diagnosen Adhd nuförtiden, det verkar vara en trend. Jag orkar inte längre, försöker snällt, går det så går det. Det finns de som mer än gärna tar de diskussionerna och gör det tusen gånger bättre än mig.

Vert inte vad jag vill med det här inlägget, men någon form av känsla uppenbarade sig när jag for runt på olika bloggar och förkovrade mig. Känner igen mig i både förtvivlan och glädjen över att delta i livet. Det är inte lätt att ha ett funktionshinder och det blir inte lättare när andra inte är insatta i funktionshindren.

Äntligen börjar jag förstå!

Fick min diagnos(Adhd) för några år sedan. Har sedan dess försökt att förstå mig på, mig själv, och det har inte varit det lättaste. Många av pusselbitarna landade äntligen i sin rätta position, och det var verkligen efterlängtat. När jag läser runt på bloggar, så tycker jag så många med den här diagnosen så enkelt tar sig fram och myntar både den ena klokskapen efter den andra, och jag blir så avundsjuk. Själv får jag tänka och läsa, både en och två gånger för att få ett sammanhang, och för att hitta den röda tråden texterna jag läser.

 Jag har stora problem med koncentrationen, där hjälper medicinen till. Den hjälper mig på många områden.  Jag skulle inte klara mig utan. Har ätit medicin sen jag fick diagnosen, och det har fungerat bra. Vem är/var jag? En strulpanna av stora kaliber, en som tjoade/tjoar på utan varken mål eller substans. En som tog/tar plats när hon skulle/ska hålla tyst, och en som var tyst pga av att hon ínte hittade orden. En som kunde starta diskussioner, provocera, men hade svårt för att avsluta de. Det var för många/mycket att välja mellan, och de bara poppade upp nytt material och nya ord i boetten hela tiden… Så oerhört utmattande! Låter som en ganska rolig person egentligen, och det är jag också, men för mig är det ett dilemma att aldrig kunna hitta rätt ord och argument precis när jag behöver det.  Då är jag är i nästa ämne, startar om som en gammal dator och håller på.  Sen är jag så förbaskat glömsk, och jag kommer inte alltid ihåg vad jag började prata om, för det går för fort, och så är jag inne på nästa tema, eller så blir jag extremt uttråkad, och byter ämne av bara den anledningen.

Jag är givitvis ingen knäppskalle, trots mitt funktionshinder, är bara lite tossig. Det possitiva med mig, är att jag är stor i mina känslor och har ett rikt känsloliv. Det här skriver inte alla under på, ty många av mina vänner tycker jag överanalyserar och dissikerar, men serru, det tycker inte jag. Jag har räknat ut att de tycker det för att jag ibland med min snabba käft(impulsivitet), dänger sanningen i huvudet på de(om än snällt), och det utan att fråga om lov. Inte så kul alltid, det kan jag förstå. Men säger jag ingenting, så ger de sig inte, och ska givetvis veta vad jag tycker, och frågar vad jag har för lösning på saken. Men de ska vara på våra egna villkor, det skriver jag väl iofs under på. Jag blir galen om någon berättar för mig hur det är, och hur jag reagerar, och på vad.

Om jag ska berätta när saker hänt i tid, hur länge sedan det var när saker och ting hände, till ex. Spanienresan, så får jag nästan gå och hämta bilder för att uppdatera mig. Kommer inte ihåg vilket år jag gick ut gymnasiet.  Kan inte ens säga om jag gjorde ngt speciellt förra veckan eller då förra. Det går åt skogen. Alltid ett problem.

Jag är glad för min diagnos! Jag är glad att jag fått en förklaring! Jag har välkomnat den, och det nya jag vet, och håller på att förankra det så gott jag kan i mitt allra innersta och heligaste.